När jag åker runt i landet och pratar om klimatet är det ingen konst att få med lyssnarna på grundbudskapet om att vi behöver agera på alla nivåer för att avvärja en farlig och eskalerande klimatförändring. Men tror lyssnarna verkligen att det går på riktigt? Jag måste erkänna att där är gensvaret inte lika tydligt. Det verkar nästan alltid finnas någon annan akut fråga som står i vägen för klimatet. Det har blivit än tydligare med Putins krig mot Ukraina och Israels i Gaza.
Hur får vi klimatfrågan att spela på repeat ”hela dagen, alla dagar, överallt”, som Naomi Klein skriver i This Changes Everything? Vi har redan passerat så många tipping points att alla borde förstå att klockan redan är slagen flera gånger om. Men så är det inte. Vi i den rika delen av världen kan fortfarande skydda oss hyggligt mot extremväder och andra negativa klimateffekter. Vi blir inte klimatflyktingar eller drabbas av klimatkrig. Därför lunkar vi på som vanligt allt djupare in i klimatkrisen.
Klimatberedskapen kommer därför inte av sig själv, utan någon måste skapa den. Det finns mängder av exempel från historien på hur det skulle kunna göras. Första och andra världskrigen är förstås självklara exempel på hur samhällen gått samman inför yttre hot. Agerandet kring oljekrisen på 1970-talet, då våra utsläpp faktiskt minskade fortare än idag, är också en intressant referens. Pandemin är ett annat exempel på hur samhället snabbt tvingades ställa om till nya förutsättningar.
En politisk ledning skulle kunna tillämpa aktiv krishantering igen. Från Folk- och försvarskonferensen tidigare i år deklarerade en annars okänd och slätstruken minister att Sverige kunde dras in i ett krig varpå denne Carl-Oskar Bohlin (M) fick frekventera alla nyhetsmedier och säga plattityder kring krigsrisk och vikten av ett starkt försvar. Oftast utan en enda kritisk motfråga, bara instämmande nickanden.
Hatten av för Bohlin och hela Tidölaget som lyckades skifta fokus från sina egna problem till en fråga som de kontrollerar. Istället för kritik mot bristande anslag till skolan, vården och klimatomställningen, fick de landet att tala om en enda sak; kriget. Det var nog fler än jag som surmulet morrade om att det återigen blev en annan fråga som tog allt syre. Vad hände med klimatet?
Men istället för att sura kan vi lära av agerandet. Med rätt ledarskap och tajming kan vi också skapa ett momentum för agerande likt världskrigen, oljekrisen, pandemin och nu senast utspelet från Sälen. Det var egentligen det som också skedde inför klimattoppmötena i Köpenhamn och Paris. Det räckte inte hela vägen fram då, men nog gick klimatet på repeat både hösten 2009 och 2015?
Det är möjligt att snabbt mobilisera för en omfattande klimatomställning, men det kommer inte av sig självt. Carl-Oskar Bohlin klev ut ur skuggorna och fick hela landet att lyssna. Tyvärr svek han klimatet då, men visade att ledarskap är möjligt. Nu är det dags för klimatet.
Sportlov.
Att ungdomsidrott blivit en klassfråga. Låt oss finansiera avgifterna gemensamt.
